Kommunikation som triggar alla sinnen

För de flesta av oss är kyrkogårdar starkt förknippade med död och sorg. Och många av oss känner ett motstånd inför att besöka dem. Vi vill helst inte vistas i dödens trädgård om vi inte måste. Ändå måste vi det, förr eller senare. Kanske är det dags att våga bryta konventionen och släppa in döden redan tidigt i livet?

Jenny Stefanec, upplevelsedesigner på Yellon, strävar efter att gestalta vackra kyrkogårdsrum för såväl energi och rörelse som rekreation och vila. Inte nödvändigtvis den sista vilan – utan vila för tanke och sinne. En plats att besöka, för att minnas sina saknade, fundera på de stora existentiella frågorna eller ta en kaffe i solen och bara vara.
– Jag ser framtidens kyrkogårdar som någonting mer än fysiska gravar och anonyma minneslundar. Jag ser dem som rum för de efterlevande och för livet, säger hon och funderar vidare:
– Som många andra har jag varit väldigt rädd för döden. Troligtvis handlar det om att sådant man sällan pratar om lätt blir skrämmande. Med åren har jag insett att det inte alls är sunt om döden är undangömd. Det känns lättare att veta att det finns en fin plats där man blir ihågkommen och som skapar fina minnen.

På Jenny Stefanecs visitkort står det upplevelsedesigner. Till vardags tangerar hon även flera andra yrkesroller: arkitekt, antropolog, beteendevetare, psykolog, formgivare och författare. Kort förklarat handlar hennes yrkesroll om att konstruera upplevelser på ett strategiskt plan.
– Det kan verka diffust; upplevelsedesign verkar tvärvetenskapligt i syfte att alltid tillgodose målgruppen och deras behov. Det viktigaste för mig, oavsett om jag jobbar med kyrkogårdar eller något helt annat är att sätta storyn genom hela projektet. Och slutresultatet blir alltid bättre om man får tänka konceptuellt från början. Jag lägger mycket tid och fokus på rörelse, färg, form, ljus och ljud. Jag vill arbeta med människans perception, där flera sinnen aktiveras och triggar varandra.

”I Sverige är vi väldigt rädda för kyrkogårdar.”

Tillsammans med kyrkogårdschef Lars Öhrn har Jenny därför tagit sig an uppdraget att förstärka ett sätta samman ett gestaltningsförslag för Brämhults nya kyrkogårdar med. Bakgrunden är ett faktiskt problem: det är ont om gravplatser i Borås pastorat.
– I Borås har vi sedan några år tillbaka undersökt olika möjligheter då det är vår skyldighet som huvudman att hitta en lösning. Problemet var att det byggdes ett attraktivt bostadsområde med nya villor och förskola i närheten av den ängsmark som var aktuell. Och det var inte populärt att få en kyrkogård i närheten. Folk är livrädda för kyrkogårdar och döden, men jag vill att de istället ska se det som en självklar plats för livet, säger Lars Öhrn som verkat som kyrkogårdschef sen början av 2000-talet.
– Vi har en del att lära av Danmark där livet pågår även på kyrkogårdarna, till exempel är det är helt okej att ligga och sola. När Jenny och jag började diskutera saken märkte vi att vi hade gemensam önskan om att skapa en grön rekreationsplats för hela familjer. En plats där man kan titta på fåglar och grodor eller ta med sig söndagsfika till. Helt enkelt en park som gör samhällsnytta.

Ett kontroversiellt men realistiskt tankesätt.

Lars och Jennys sätt att tänka är på många sätt högst kontroversiellt, och det råder delade meningar kring projektet bland allmänheten. Bland de starka åsikterna märks oro över att kyrkogårdarna ska förvandlas till nöjesparker.
– Givetvis behöver platsen utformas så att den tar hänsyn till alla som söker stillhet. När vi pratar om aktivitetsyta menar vi inte en lekplats utan en park som är en naturlig del av vårt liv. Ska vi vara krassa måste kyrkogårdar byggas för de yngre människorna; de som ska fortsätta leva där och däromkring. Jag har genom åren lärt mig att vad man än gör så väcker det reaktioner. Det är också därför att vi har världens viktigaste jobb, säger Lars.
– Kyrkogårdarna i Sverige är några av våra vackraste parker. De borde vara  en plats för livet, en del av vardagen och det vore synd om de bara var en plats för de döda. Jag märker mer och mer förståelse för detta. Häromdagen hade jag något så ovanligt som en guidad krematorievisning för turistföreningen.

Kontroversiellt men också realistiskt. I skrivande stund väntas besked om ett bygglov för en yta om 21 000 kvadratmeter, varav en stor del ska vara en slags aktivitet men som också ska rymma 700 nya kistgravplatser. Hur aktivitetsytan ska gestaltat är ännu inte avgjort men om Jenny får bestämma blir det tre olika platser, tre olika känslor och tre olika berättelser. Tre iscensättningar som stärker känslan av att vistas på kyrkogården med naturen – och livet – ständigt närvarande.
– Jag strävar efter att iscensätta olika stämningar utifrån perspektivet att allt kommunicerar. Ibland får vi upplevelsedesigners kritik för att vi konstruerar världen och styr hur rum ska kännas, men jag ser det som att hjälpa människor att navigera i landskapet, trigga fantasin och skapa anledningar att ta pauser. Jag ser samma tendenser som i film eller teater och gaming – det handlar om människors perception och att ge dem identifikationsmöjligheter. Min vision är att gestalta, beröra och väcka känslor. Och ibland att provocera eftersom världen inte är perfekt och emellanåt behöver ifrågasättas.

Nedan, visualiseringar ur Jennys gestaltningsförslag för Brämhults Nya Kyrkogårdar.

Den första platsen kretsar kring en vacker groddamm som en naturlig förening av himmel och jord. Upplevelsen och känslan stärks av olika symboler, som inte har någon direkt religiös koppling utan väcker universella frågor, kring vår existens och omgivning. Stjärnor, galaxer och speglingar av olika slag. Dimensioner som ingen – och alla kan förstå. På den första platsen finns även en önskebrunn.

Den andra platsen är en utsiktsplats på en höjd till vilken vägen leds genom portaler, ljus- och skuggspel. Nedan blommar ängsmark och vackra ekar sträcker sig mot himlen. Bland grönskan och träden finns högtalare gömda, med olika ljudspel. Stillsam musik. Sorl av milda röster. Hälsningar från svunna tider. Viskningar, minnen och strofer. På utsiktsplatsen finns en minnesbox av glas där ord, hälsningar, bilder och andra minnen kan projiceras genom glas. En plats som väcker minnen, tröstar och förmedlar olika sinnesstämningar.

Den tredje platsen är ett omslutande rum kring den minneslund som finns idag. Här förstärks känslan av olika slags ljusprojektioner. Även minneslunden är belägen på en höjd och den som promenerar dit upp får sällskap av ett litet ljusväsen. Kring minneslunden finns platser för eftertanke och reflektion. Att sitta ner en stund, samtala lågmält med någon eller bara vara ensam med naturen.