Som barn vågade hon inte vistas i mörka rum. Som vuxen har hon öppnat dörren på vid gavel och jobbar med att släppa in ljus, ljud, färg och form. Hon drivs av att avdramatisera döden och gestalta kyrkogårdsrum som öppnar för livet. Amos möter upplevelsedesigner Jenny Stefanec.

Sommaren har gjort entré på ett ögonblick, temperaturen klättrar i rekordfart och det är ljust in på kvällstimmarna. Barn springer barfota, blommor slår ut i varenda dikesren. Men även under livets soliga årstid är döden närvarande. För den som förlorat nån, för den som sörjer. För den som besöker kyrkogården, söker skugga under en lind, följer en fjärils svindlande färd mot himlen. Mitt i detta möte mellan liv och död, himmel och jord, befinner sig upplevelsedesigner Jenny Stefanec. Genom åren har hon blivit trygg i dödens trädgård: på kyrkogården.
–Som många andra har jag varit väldigt rädd för döden. Troligtvis handlar det om att sådant man sällan pratar om lätt blir skrämmande. Med åren har jag insett att det inte alls är sunt om döden är undangömd. Det känns lättare att veta att det finns en fin plats där man blir ihågkommen och som skapar fina minnen, berättar hon.

I sin roll som upplevelsedesigner (vi återkommer till vad titeln innebär) strävar hon efter att gestalta kyrkogårdsrum där folk känner sig trygga. Mer tröstade och mindre ensamma. Inom Svenska Kyrkan talar man idag om grön diakoni vilket just handlar om att möta människor som sörjer i stunden, på den plats de naturligt befinner sig: kyrkogården.
–Var finns den gemensamma sorgen utanför familjen? Hur kan man känna stöd utanför din egen vardag? Ofta när vi har varit med om något traumatiskt, starkt eller stort har vi ett behov av att identifiera oss med andra som varit med om liknande.

Hur sociala vi än är så är gemenskap en av människans fem basegenskaper, vi behöver andra för att utveckla oss själva helt enkelt. Jag vill skapa arenor för detta, platser där rummet kan verka som en medicin som fungerar som tröst, förklarar Jenny.

Jenny är utbildad på Konstakademin i Köpenhamn och under sin utbildning funderade hon mycket på hur vi människor upplever olika platser, genom olika delar av livet. Hon blev fascinerad över vilken annorlunda relation till kyrkogårdar de hade i grannlandet.
–Kyrkogårdarna där är som parker där människor rör sig naturligt, sitter och solar, pratar och umgås, säger Jenny som valde att skriva sin Bachelor-uppsats om hur man kan gestalta kyrkogårdar som ett rum för livet, istället för döden.
–Det handlar inte om att förvandla kyrkogårdar till nöjesparker, det handlar om att gestalta vackra kyrkogårdsrum för såväl energi och rörelse som rekreation och vila. Inte nödvändigtvis den sista vilan – utan vila för tanke och sinne. En plats att besöka, för att minnas sina saknade, fundera på de stora existentiella frågorna eller ta en kaffe i solen och bara vara.

Det står upplevelsedesigner på Jenny Stefanecs visitkort. Men på många sätt är hon även arkitekt, antropolog, beteendevetare, psykolog, formgivare och författare. Hon designar upplevelser med hjälp av färg och form men även ljus, ljud och rörelse.
–Det kan låta diffust men upplevelsedesign verkar tvärvetenskapligt i syfte att alltid tillgodose målgruppen och deras behov. För mig är den bärande berättelsen alltid det viktigaste, oavsett om jag jobbar med kyrkogårdar eller något helt annat. Min drivkraft finns i att skapa platser för människor i vardagen. Vi överöses av rutiner och förväntas tänka rationellt, ändå är det upplevelser som skapar starkast känslor. Jag vill skapa flerdimensionella rum, som tilltalar alla sinnen: smak, doft, hörsel, känsel, syn men framförallt alla sinnen gemensamt.

Jennys yrkesbana har varit slingrig men den röda tråden är tydlig: jakten på bra berättelser.
–Jag har alltid varit kreativ och konstnärlig och tyckt om att skriva. Upplevelsedesign knöt ihop säcken, då jag både kan skapa berättelser om en plats och gestalta berättelser som känns ändå in på kroppen.

Berättarglädjen färgar även hennes fritid, där hon ständigt letar efter den bästa skräckfilmen och den perfekta vintageklänningen.
–Mode och vintage handlar också att fly vardagen, att drömma sig bort, att testa nya sätt att uttrycka sig på, att inte ta sig själv på så stort allvar. Både på jobbet och fritiden drivs jag av att skruva på vår uppfattning av vad som är fiktion och verklighet genom olika lager, säger hon.
–Precis som film eller teater handlar om att skapa fiktion av verkligheten för att förstå sig på den. För att överleva. Vardagen är ju på många sätt ett ganska rakt streck och då behöver jag bryta den ibland, bli lite rädd, få känna mig riktigt levande.

JAG ÄR JENNY STEFANEC
Ålder: 33
Gör: Är upplevelsedesigner på brand experience-byrån Yellon (med huvudkontor i Jönköping).
Favoritfilm: Melancholia, Big fish och Pans labyrint.
Drivs av: Människor som är passionerade och vågar bryta ny mark, tar risker och samtidigt inte tar sig själva på för stort allvar.